Det här med cyklar

— I samarbete med Cykelkraft.se

Jag har aldrig varit särskilt hård på det här med att cykla men jag har nästan alltid haft en cykel. Alltid begagnad och inte något att hänga i granen precis. Förra våren hade min dåvarande cykel fått bekänna färg i sonens ömma vård och det var inte en enda linje som var rak. En del ska ju vara raka vill jag tillägga.

Mannen går då och överraskar mig med en sprillans ny cykel bara sådär. Efter lite funderande inser jag att det faktiskt är den första nya cykeln jag någonsin ägt. Ruskigt glad över mannens tilltag började storartade planer smidas.

Allt sedan Kattegattleden invigdes har jag varit lite nyfiken på den och nu såg jag tillfället. Klart vi skulle ge oss ut på en cykelsemester! Mannen fick jag snabbt med på idén och vi började fundera kring detaljerna. Som alla vet måste man ju träna lite innan man ger sig ut på ett sådant äventyr och det var verkligen något vi såg fram emot.

Så kommer en dag när jag har läkartid inne i människobyn men ingen bil att ta mig dit med. Som den rådiga människa man är tar man tillfället och svarar tufft att det löser jag minsann, har ju en cykel.

Sagt och gjort. Solen lyser, vinden är som en stilla bris och jag drar på mig hjälmen och sätter av. Målet är att söndagscykla och komma fram i anständigt skick. Något som jag misslyckats fatalt med tidigare gånger. Är man löpare och van att ta i får man liksom inte för sig att småtrampa. Det måste ju kännas att man anstränger sig.

Det börjar bra men efter en stund inser jag att jag missbedömt tiden det tar att ta sig till sjukhuset. Med andra ord är söndagscyklingsmålet snart som bortblåst och jag drar fram som Blixt Gordon på cykelbanan.

Behöver jag ens gå in på hur det gick med målet att komma fram i anständigt skick…?

På väg hem igen gjorde min gamla krigsskada sig påmind och jag höll på att inte komma hem. Smärtan i ryggen var löjlig rent ut sagt. Tyvärr höll den i sig och det tog bra länge innan jag kunde sitta på en cykel igen. Cykelsemestern var ju bara att lägga i malpåse.

Så sprang jag på denna lilla blommiga karamellen. Titta bara vad söt den är! Det som är så himla finurligt är att det är en helt vanlig väska, typ weekendbag med handtag och axelrem. När det är dags att hoppa på cykeln öppnar du bara facket på ena sidan och knäpper fast den på sidan på pakethållaren. Vips så har du värsta fräcka cykelväskan!

Klart att man genast börjar drömma storslagna drömmar om att ge sig ut på den där cykelsemestern igen. Tänk dig själv att susa fram på Kattegattleden med två sådana väskor, strålande sol och en sommarbris som fläktar skönt genom hjälmen. För i drömmen cyklar vi i söndagscyklingstempo.