Back in business

Armband Nutawari

Jaha, vart ska man börja? Kan i alla fall konstatera att det här med att vara sjuk denna gången var betydligt mer tidskrävande än jag ens kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Såhär sju veckor efter första sjukdagen är jag fortfarande inte helt återställd. Vovvarna har dock kunnat konstatera att deras matte inte hasar runt med dem längre utan faktiskt nästan har samma fart som förut. Om det är helt plant vill säga. Så fort vi kommer till en backe går tempot ner direkt och matte låter som hon aldrig har gått ett steg i hela sitt vuxna liv. Finns grym förbättringspotential där.

Under veckan har jag gjort nästan alla mina timmar i saltgruvan men det är också det jag orkat. Så fort jag kommit hem har jag stupat i säng i princip. Har heller inte vågat ge mig på lunchpromenader ännu. Gäller att hushålla med den lilla energi som finns. Skulle jag känna att jag sitter på ett överskott är det bara att gå upp för trappan på jobbet så är den saken klar.

Så fort jag kan höja pulsen med två-tre slag i minuten utan att få hjärtklappning, tungt att andas och smärta i bröstet är det jag som ger mig ut med löpardojjorna. Så vi ses i spåret sommaren -19 om jag ska gå efter hur det känns nu.

Nåväl, ville bara gnälla av mig lite så ni vet varför jag inte bloggat det senaste. Och varför jag kanske inte orkar skriva två inlägg om dagen från och med idag. Jag tänker att jag jobbar för att ta mig tillbaka i den takt det tar. Försöker jag snabbare lär jag bli varse det med en lunginflammation eller något annat subtilt.