Det unika vackra

Drop dead gorgeous helt naturligt

Att titta på en outfit någon valt och sedan fundera på vilket smycke som skulle passa kan jag tycka är roligt. Dels kommer det lite funderingar på köpet hur man väljer med tanke på mönster och färger och om man väljer att bryta av helt, låter färgen gå igen eller väljer ton i ton. Man tränar det ögat helt enkelt. Men det kan också göra att jag kommer på att det är ett smycke som jag saknar och vill ta fram. Antingen för dess färg eller modell och vad som passar olika stilar. Även om det alltid är ”mina” smycken, identiteten ska alltid finnas kvar.

För att kunna matcha på bloggen behöver jag helst snygga bilder men framför allt bilder på kvinnor som visar vad de har på sig för dagen. Eller åtminstone där man ser vad de har på sig. Jag hänger på många träningsbloggar och hade gärna plockat modeller därifrån men det är sällan ett malainspirerat halsband passar en löparoutfit. Tyvärr.

Därför har jag börjat hänga på modebloggar och det finns ju en hel uppsjö inom den kategorin så det är väl bara att välja och vraka kan man tro. Tvärtom har jag det lite knivigt just nu för plötsligt framträder en sak väldigt tydligt. Något som jag tänkt på lite i förbifarten tidigare men som blir lika tydligt som en käftsmäll nu när man tittar lite närmare.

Det finns några saker som är återkommande i väldigt många bloggar och som gör mig beklämd. Det verkar finnas en form som är eftersträvansvärd och som alla vill stöpas i. En del får modellera om sig själva bara lite medan andra får göra väldigt stora förändringar för att komma i närheten av den eftertraktade formen.

Det handlar i stort om ex. val av kläder, livsstil, uppbyggda naglar, blonderat hår ibland, botox i läpparna osv. Att vara smal goes without saying så det behöver vi inte ens ta upp.  Samtidigt som man ska kunna äta godis och pizza som en hel karl. Allt är yta, alla har samma ideal och jag kan inte låta bli att känna mig lite sorgsen och undra varför? Varför vill alla se likadana ut? Vad hände med det unika, det starka och självständiga?  Att vi duger precis som vi är?

Vi har precis firat internationella kvinnodagen där vi just vill föra kampen vidare för att vi ska bli tagna med samma seriositet som män och få samma förutsättningar som dem. Men samtidigt har vi fått för oss att vi bara duger om vi ser ut som någon mänsklig version av Barbie?

Jag vill verkligen inte klanka ner på eller peka ut någon och inte göra någon ledsen heller för den delen, det är inte därför jag skriver detta. Jag känner mig bara lite sorgsen över att vi glömmer av det vackra unika och att man inte ska kunna våga vara just det. Vacker och stolt över hur man ser ut. Vågar man det får man lite av det där glittret direkt. Det där som man inte kan köpa i en enda affär eller få av någon annan heller. Det kan man bara skapa själv och det glittrar allra mest.

Detta är inlägg 13 av 100 i inititiativet #Blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen med start den 5 mars 2017.

2 Comment

  1. Susanne says:

    Håller med fullt ut! Är så glad att jag inte är tonåring eller ung kvinna idag med dagens ideal i media. Trygghet i sig själv kommer med åldern! Stolt över att du använde min bild i just detta sammanhang, här finns varken konstgjorda naglar, silikon eller botox, mina rynkor är ju mina liksom…:-)

    1. admin says:

      Trygghet i sig själv kan inte köpas för pengar, precis som glittret. 🙂 Jag tycker vi ska vara stolta för att vi är unika och vackra. Precis som du tänker jag att rynkor, ärr och annat på kroppen visar på ett liv där det har hänt saker. Lite som en bok som berättar om livet. Kram på dig!

Comments are closed.