Liten sparv

Idag har jag hållit en liten, liten sparv i famnen. Tänk att man glömmer hur små de är de som kommer till oss. Att man kan bli så överraskad varje gång. Så liten, så skör och totalt utlämnad till sin omgivning och att mamma och pappa finns där och beskyddar. Dag som natt. Som tar hand om och ser till att allt är bra. Ger allt som behövs och mycket, mycket mer. Som finns bredvid och ledsagar genom livet. Från att hålla i famnen och mata för att senare hålla i handen och gå till första skoldagen. Hjälpa till med läxorna, lyssna på problem, försöka hålla borta från problem. Att alltid vägleda och beskydda så mycket man får. Tills en tid då frigörelsen kommer emellan och man bara kan gå bredvid och hoppas att man får komma nära igen. Men man finns alltid där, oavsett vad som händer i livet finns man alltid bredvid sina barn.

Med den lilla i famnen, som en liten fågelunge, vyssja och prata så hon kommer till ro. Att i sin hand hålla en fot som är stor som en tumme och undra hur stigen hennes genom livet kommer se ut.

Detta är inlägg 47 av 100 i inititiativet #Blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen med start den 5 mars 2017.