Mänskligt

I helgen såg jag en film som var lite annorlunda och den satte igång tankar hos mig. Filmen heter Mr Holmes och handlar om den store detektiven Sherlock Holmes efter hans glans dagar. Doctor Watson har gift sig och lämnat sin forna vapendragare åt sitt öde och kommer bara tillbaka vid ett tillfälle då ett fall har gått helt fel, vilket gör att Mr Holmes går ner sig fullständigt och bestämmer sig för att dra sig tillbaka. Han lämnar 10th Baker Street och flyttar hem till sin stuga på landsbygden där han har sina bin att ta hand om.

Vi får se en rynkig Mr Holmes, 90 plus någonting, komma hem till  gården där det förutom bina finns en bitter hushållerska och hennes son Roger som visar sig vara en riktigt klipsk liten kille. Man får följa hur deras relation utvecklas till en varm vänskap där Roger visar sig hänga med i Mr Holmes resonemang och tankar men även hur den begynnande demensen blir en allt större del i Mr Holmes vardag. Han glömmer, snurrar till saker och ställer till det lite allmänt så att han blir sängliggandes en tid och då lyckas han trilla ur sängen och skada sig. Allt medan Roger står på Mr Holmes sida och mörkar det värsta för sin mor.

Han är med om allt det där som vi vanliga människor kan råka ut för när vi blir gamla med andra ord. Att hasa runt i skrynklig pyjamas och tofflor med håret på ända och bli utskälld för att han överhuvudtaget är uppe ur sängen. I vanliga fall visas ju alla hjältar eller storheter i sina glans dagar och sedan är det slut. Så får man själv fantisera om att de levde lyckliga i alla sina dagar. Eller något åt det hållet. Få filmer visar tiden efter, när glansen mattats av och även de måste hantera livets små trivialiteter eller stora förluster. För det måste onekligen vara en stor förlust för Mr Holmes att drabbas av demens.

Jag kan inte låta bli att undra varför vi så sällan vill visa den sidan? Är det för att vi inte vill bli påminda om vår egen förgänglighet som vi klamrar oss fast vid ungdomens tid och vägrar se vad som händer sedan? Att vi räds varenda rynka och grått hårstrå? Istället för att se det som att man varit med om ett, förhoppningsvis, rikt liv som har satt sina spår med rynkor och ärr. Det tillsammans med minnet blir som en karta över resan man gjort under alla år och har fört en just till detta ögonblick idag.

På bilden syns min mormor som kan berätta om mycket hon har varit med om under sitt långa liv. En storslagen historia som inte ens är påhittad. Historierna berikas bl.a. av fotografier som är fantastiska historiebärare men även smycken, som har gått i arv i släkten och har mycket att berätta, bara man lyssnar.

Detta är inlägg 19 av 100 i inititiativet #Blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen med start den 5 mars 2017.